H A N S

Attigårdens Anja
Selen är till för att dra lillebror i pulkan.
Jag var ett och ett halvt år när hon kom till oss. Omplaceringshund tror jag. Efter det har jag haft ytterligare två schäfrar.
Jag är tacksam över min pappa som tog med mig ut på skidor varje helg under vintern. Och så var vi i fjällen minst en vecka per vinter. Otroligt lyxigt egentligen. Nu kan jag inte tacka honom för det. Min pappa var lågmäld och omtänksam och en hejare på att åka skidor. Utför branta backar åkte han på vilka skidor som helst.
Jag var allergisk mot en massa saker och ordinationen var ut med alla djur och textilier. Mattor och gardiner skulle bort. Hundar var inte ens att tänka på. Recept på allsköns mediciner skrevs ut. Jag åt inga mediciner, tjurig så in i bomben. Mattorna blev kvar och likaså hundarna. Skulle straffa sig längre fram i livet sa dom. Hinken skulle rinna över och allt vad det var.
Den där hinken måste läcka som ett såll. Leaky bucket heter det på mitt jobb. Nu bor jag mitt i en allergibomb och känner ingenting. Jag vet inte ens om jag är allergisk mot något överhuvudtaget och i så fall vad. Till och med fisk äter jag. När jag var liten var jag illa ut en gång när jag fick i mig fisk av misstag.

I början av 90-talet hade jag en sorts blogg fast det kallades dagbok. Då väjde jag inte för att skriva om vad som helst jag gjort eller tänkt. Nu är jag äldre och har förpliktelser så vi får väl se var det bär hän.