H A N S

Men förmodligen rycker dagen A allt närmare. En bortskämd sextiotalist som inte varit arbetslös en endaste timme, aldrig varit på arbetsförmedligen och aldrig författat ett cv. Allt var enklare på 80-talet. Helt utan Internet kunde man söka massor av jobb och bli erbjuden nästan lika många.
Efter semestern blir det tomt och öde på jobbet och så vet man ju att dom med stor sannolikhet kommer att jobba hårt på att man snarast ska lämna de oumbärligas skara.
Trist, men snart är det väl stockholmarnas tur att smaka den egna medicinen när jobben flyttar till Prag eller Bangalore.
Dags att ta itu med sena eftermiddagspasset med motorsågen och så avslutar vi väl fråmat midnatt me dlite fårklippning.


Så här såg det ut 1 februari 2003 och det vill man inte vara med om. Bara att jobba på även om den renlärige vedmästaren knappast skulle se med blida ögon på den som klyver ved i juni.

Klippte mig själv. Man gör ju allt själv på landet. En livstil. När man bor i stan är inkomsten kung. På landet är varje utgift av ondo. Ambulanskillen ramlar in i hallen när jag står i en handduk som är på väg ner mot golvet och halva håret borta. Hunden i hallen gläfser och han ryggar tillbaka. Men det var inte jag som var sjuk den här gången. Dom hade åkt fel. Jag gick ut på bron och pekade med klippmaskinen hur dom skulle åka.
Nu är röken inne i huset också. Jag behövdde varmvatten att tvätta håret i. Värre än när farbor Melker ska elda i vedspisen. Helt vindstilla och 30 grader ute. Inget drag i skorstenen och ingen vädringseffekt alls att öppna alla dörrar och alla fönster. Till slut efter en timme med köksfläkten på fullt drag börjar det gå att andas i köket.
Nu när röken nästan är borta blåser det helt plötsligt så att gardinerna nästan blåser bort.

så det är bara att gå och lägga sig. Efter lite botaniserande i bloggvärlden så börjar rytmen komma tillbaka i blodet igen. Jag har levt ett hårt liv och sovit minimalt. I åratal har jag tänkt att jag ska falla ihop i någon sorts sjukdom. För tio år sedan var det allvar och jag fick uppsöka akuten. Där var man inte välkommen, en hypokondriker som tog plats i EKG-rummet. Numera kallas det utbrändhet och jag får det inte fast jag nästan hoppas lite i smyg.
Jag lyckades motstå frestelsen att logga in på jobbet för att kolla hur megabitproduktionen motstått naturens krafter senaste dygnet. Men ingen har ringt så det har säkert varit lugnt.
God natt!

Hon får fylla ut ljudutrymmet en stund. Man slipper ju tinnitusen en stund. Men nya skivan är ju ganska bra så det stör ju inte.
Varför skriver man i den här rutan då? En bra grej är ju att man tvingas sortera lite i dagens tankar. Jo, det duger som förklaring.
Bilen har något skumt lite skramligt biljud som oroar mig lite. Vattenpumpen som jag inte bytte sist kamremmen byttes är ett ständigt dåligt samvete. Spännrullen var ju helt slut så varför skulle vattenpumpslagret vara så mycket bättre egentligen? Jag vill helst skjuta på det till semestern. Men jag såg en likadan som gått 47.000 mil i en annons så rimligen ska väl min kunna gå 50.000 då. Trots sina 26.000 mil fick den beröm på besiktningen för de låga partikelhalterna i avgaserna.
I år ska jag nog återuppta cyklingen på allvar så då får väl bilen förhoppningsvis vila lite oftare.
På jobbet var det mycket att stå i men tempot runt kring var lite lojt. Halva personalstyrkan lär bli uppsagd på måndag så dom som känner sig utpekade gör inte många knop på dagrna.
dagens kvinnotankar ska också sorteras. Vad hände på den fronten då?  Inte mycket, då får jag tänka på nå't ur arkivet. Då var det häromdagen när jag hamnade bakom två fullblodskvinnor. Dom var snygga och visste väl rimligen om det. I det läget kände jag att jag inte hade någonting överhuvudtaget att komma med. Inte på det korta avtåndet kanske en meter. Lite mer distans behövs nog om jag ska kunna hävda mig. Vilket jag i och för sig brukar klara av rätt bra om förhållandena är dom rätta.
Dagen avslutades med en nostalgitripp nere i ett diken på en åker. För 7 år sedan grävde jag upp ett dike på kanske 100 meter för hand. Nu skottade jag upp lite sediment och sand på en sträcka av 2 meter och kände mig nöjd.
Nu har hundarna ätit klart så det är dags att gå ut med dom verkar det som. I en nära framtid minskar hundbeståndet med minst 90% och hur jag då ska fylla fritiden verkar lite oklart och pirrande nyfiket på samma gång.
Datorn vill starta om för en ny kärna verkar ha installerats men just det orkar jag inte fundera på nu.