H A N S

Tekniken här är så usel åtminstone med Firefox 3.0 och Ubuntu 8.04. Jag har skapat ett knippe bloggar hos Googles Blogger. Okej, jag gillar inte Googles dominans men dom har resurser att göra bra grejor. Jag kanske kommer tillbaka. Hur det är med annonser vet jag inte, jag kör med annonsfilter.

Just nu orkar jag inte dubbelinmata här när det funkar så dåligt.

Vad hände egentligen denna dag? Om man börjar med det som är bra så klippte jag sonens hår, det var hög tid. överenskommelsen är så att om jag får klippa hans hår så få han köpa någon liten legogrej. Klippningen gick bra och sedan skulle vi ändå åka en sväng mot köptemplen. Det blev en liten legosats med två riddare, en katapult och ett skelett med en skeletthäst. Skumma grejor men sonen älskar det.
Jag klippte en del av gräsmattan och lite av djungeln mot grannen. Den del av min tomt som ska återerövras. Jag måste se till att fixa bilder av hur arbetet fortskrider. Nyligen  grävde jag bort stubbar med traktorn och då blev det lämpligt nog en grop som antingen kan fungera som fälla för hans halvblinda framfart med bilen eller en naturlig avgränsning.
Kiezlowskis Dekalogen om sabbaten gick på Axess, den skumma tv-kanalen. Jag gillar verkligen Kiezlowski så den var ett fynd på lördagskvällen.
Efter det så mekade jag med en annan blogg någon annanstans och så det här då.
Lika bra att gå och lägga sig och satsa på revansch i morgon.

I min by är det nästan bara arrendejägare och enstaka granodlare. Dom vill så klart ha en stor älgstam och det är det verkligen. Att få upp asp, rönn, sälg och al är nästan omöjligt. Tall går inget vidare och dom gnager även på björk. För mig som granhatare är det inget vidare kul. Som tur är kan jag få upp lövskog i skogarna runt gården. Man får mycket biomassa, många fåglar och högre livskvalitet. Längst upp i skogen ser det för hemskt ut med korta avbetade pinnar och söndertrasade tallar. Det enda som växer är dom granar som grannens entreprenör planterade på min mark för några år sedan. Dom hade väl svårt att läsa kartan. Det är just dom granarna som räddat mig från skogstyrelsens vrede och viten. Jag har även motvilligt petat ner något tusental granplantor på det skifte som inte blev planterat av grannen.
Jag har av någon anledning aldrig gillat jägare som grupp och inte har det blivit bättre med åren. Men på landet är det känsligt med jakten så man får hålla låg profil.

När man bor på en gård är gummistövlarna viktiga året om. Det är skit, lera, regn, snö och mockning i stallet. Jag har genom åren provat olika sorter men dom flesta håller bara nå't år nästan oavsett vad dom kostar.  Riktiga kemkaliebeständiga stövlar avsedda för yrkesbruk med ståltåhätta och spiktrampskydd kan hålla flera år. Men förutom det höga priset så går dom inte att gå i och blir kalla för tårna och man ska inte tala om vad halkiga dom är på is. Och is finns det ju gott om nuförtiden.
Då hittade jag dom här på Lidl för 79.90. En man intill mumlade om att det var pvc ungefär som om dom skulle ha sålt knäckebröd med mögel på. Jag hade inga fördomar mot pvc i stövlar annat än att jag förstod att det är billigt att gjuta stövlar i pvc.
Jag har till och med ett par Chameaustövlar i nära 100% naturgummi. Dom är sköna och håller bra men dom kostade för över 10 år sedan 1300 kr eller så. Så jag vill inte använda dom i arbete. Dom sparar jag till utflykter i naturen.
Redan efter några dagar var jag extremt nöjd med mina Lidl-stövlar. Vilket grepp på halka! Jag har aldrig haft några sulor som ens kommer i närheten av detta grepp på is och packad snö. Och då hör till saken att jag handlat en hel del ute-skor genom åren i alla prisklasser. Jag köpte genast ett par till.
Nu har det gått två vintrar och det andra paret är fortfarande oanvända. Man kan känna lite fukt i ena foten om man står nere i vattenfyllda diken en längre stund. Det är det enda som har hänt. Kanske är pvc inte så bra för naturen om stövlarna skulle brinna upp och så kan det väl vara svårt att hitta pvc-stövelåtervinning. Men nog är detta bättre än att köpa t.ex. Tretorn för 4-500 som går sönder efter ett halvår.

Jag funderar på min egen studentbal eller rättare sagt den som anordnades det är jag gick ut gymnasiet. Jag klarade inte av trycket utan stannade utanför. Jag minns att det var väldigt ensamt att mobilisera mot alla demoner som troligen fanns därinne. Det var en stark känsla av att jag var så ful och dum att jag inte borde vara med där överhuvudtaget. Förmodligen vanföreställningar och överdriven självcentrering. Tuffa år det där.
Frågan är om jag är mycket bättre nu. Jo, gissningsvis lite bättre. Eller det vore mycket märkligt om man inte lär sig minsta lilla på alla dessa år. Nä, numera orkar jag inte tänka såna tankar i samma utrsträckning som förr. Ren ålderströtthet kanske.
En behaglig trötthet sprider sig i kroppen efter en middag med sonen.
Nu återstår det avslutningsvis bara en bild på utsikten från mitt köksfönster.

Dagbok 13 juni, lördag

En vanlig lördag. Lite trött men igång vid nio. Fortfarande vid elvatiden så har inget hänt. Jag tar tag i mitt liv och bestämmer att det ska bli en tur med kartan och pricka in grottorna på Södra berget. Jag blir helt plötsligt handlingskraftig och inköper batterier, film och lunchmat. På GPS-affären har dom inget att sälja. Travar runt lite och fotar en del. Några grottor av det sportigare slaget får vänta tills jag har sällskap. På Ängen är det brännboll. Jag är inbjuden men modet sviker och jag återvänder till den trygga vildmarken. Vid ett rastskydd dricker jag en massa kaffe gjort på stillastående vatten från ett dike. I ett hörn finns det gamla dagstidningar. Hjärnan ska tränas också så jag läser upp och ner. Lagom till brännbollens slut återvänder jag. Avvikande som vanligt, ingen bil. På vägen ner besöker jag en ny grotta, nu med sällskap. På nästa fest träder jag in med dyblöta byxor och till och med jag själv känner grottlukten. Väl hemma tröstar jag mig med tvättmaskinen och Pink Floyd.
Ja du Hans, i morgon har du inget val. En rejäl tur med cykeln. De åtsittande byxorna på och inget gnäll, bara att bita ihop. 

traktor var en Volvo T24 1955. Bilden är från 2003, en av dom vintrrar den drog hem stora mängder ved. Vilken känsla första gången man kunde köra hem ett lass ved med en egen traktor. Det var en barndomsdröm som gick i uppfyllelse. När jag var liten så minns jag att det som jag drömde då om var en Stiga Park gräsklippartraktor som jag provsatt åtskilliga på Segervalds Motor. Senare fick jag köra gräsklippartraktor mer än nog. Jag lyckades klippa fram säkert en hektar gräsmatta på mina föräldrars gård. Sedan skulle alltihop klippas regelbundet. Nu minns jag också att det aldrig fanns varmvatten på morgonen utan det var till att elda i pannan om man ville duscha innan skolan. Och i den åldern ville man alltid det. Veden hade jag också huggit. Man blev ju van att jobba hårt, men om själva duschning hjälpte är ju tveksamt. Inte var det ju så att flickorna stod på kö precis. Åter till min T24. Nu är det några småfel på den som jag förmodligen int ekommer att ta tag i och fixa förrän någon gång efter pensioneringen.

En bild på min monstersnöskoter, Aktiv Grizzly. Tänk vad friskt och skönt det är på vintern. Minus 5 grader, myggfritt och klar luft. Man svettas inte floder så fort man rör sig. Men nu är det ju snart midsommar och se'n går det ju åt rätt håll......

1999-03-20

Kan man se genom glasögonen där framme vid disken? En fråga jag ställt mig varje gång jag passerat affären med dom två lockarna. En lite bångstyrigt sneglande ner från en upphöjd position ovan molnen. Ytan kommer inte ner till mig utan ansträngning. Kan man leka med tanken utan att bränna sig? Kanske inte, men lockande är det ju. Vore varje dag helt igenom unik så skulle jag ju inte vara med på noterna. Kanske före men definitivt inte efter. Fredag, lördag och söndag. Upprepas utan monotoni.

Jag har sett massor av japaner i makligt tempo glida fram på dessa märkliga farkoster. Jag förstår trots detta fortfarande inte hur dom kan cykla med sadeln så fruktansvärt lågt. Att få se en cykel med normal sadelhöjd är extremt ovanligt och då har jag ägnat många timmar åt dessa studier.
Man ser ju då och då cyklister hemmavid som missat själva sadelhöjdsinställningen. Jag brukar tänka hur dom stackarna ska prova på att cykla till jobbet. Man har tagit sig över tröskeln och ska lämna bilens trygga ombonade värld. Och så blir cykelturen som en enda lång uppförsbacke.
Jag kom ihåg en granne som ärvt en cykel av en släkting. Han skulle cykla på den till jobbet var det tänkt. Nu blev det bara några gånger och när man sett honom sittande på cykeln så förstod man snabbt varför. Eller megentligen undrade man hur det kunde bli någon gång överhuvudtaget. Med båda fötterna i marken var ändå benen kraftigt böjda, nästan så dom tog i styret. En mycket märklig syn.

Hunden har just jagat ner kanadagässen i vattnet. Det börjar bli väldigt många såna på bl.a. den här ängen. På grund av i mitt tyckte säregna regler i viltvårdsområdesföreningen kan vi inte reglera stammen med jakt. Sonens åkdon är väl snudd på lagligt här. Privat mark och inhägnat. Annars är väl just poliser en bristvara här. Märkligt nog skulle jag bli glad över mer intresse från deras sida. Det är förmodligen större risk att åka dit på t.ex. hanteringen av gamla lysrör vid ett besök av en jordbrukskontrollant än att bli ertappad av polisen med att köra bil till grannen varje dag på fyllan.

Det var hög tid att klippa gräset och min gamla trotjänare gjorde ett bra jobb.
Ingen drivning och andra onödiga finesser. Vikten blir därmed bara 18 kg och det uppskttar jag långt mer än något annat. Nu har den gått hårt i över 5 år och motorn börjar bli sliten. Det är ju inga kvalitetsmskiner dom där Briggs & Stratton med stänksmörjning. Oljebyten flera gånger per säsong har inte hjälpt. Å andra sidan vet man ju inte vilket skick motorn varit i om jag gjort som alla andra, aldrig bytt olja.

För att kunna köra jord till grannen behövdes motvikten jag tog bort i fjol för att inte bakhjulen skulle gräva ner sig i marken. Det ångrade jag nu. Det är en massiv järnklump på åtminstone 100 kg eller mer. Men man lär sig att hantera tunga jobb själv med dom hjälpmedel som står till buds.  Det knakade i takkonstruktionen och jag tänkte i början att den skulle braka ihop. Men så var inte fallet och förvånansvärt snabbt var järnklumpen fastskruvad.
Två stycken pålstekar höll ihop det hela. Fantastiska knopar som går att belasta nästan hur mycket som helst. Och så fort spänningen är borta löser man upp dom med fingrarna. Dom använder jag ofta till att dra och lyfta saker.


Och så var det hela på plats och så slipper man att bakhjulen far upp luften när man fyller skopan med jord.

Tyvärr dominerar kväveälskande högörter. Så några rara orkidéer lär inte dyka upp. Som tur är är detta inget villa område så några missnöjda grannar har jag inte märkt. Jag har haft en idé om att försöka magra ut marken med slåtter och bortförande av den skördade växtligheten. Tyvärr räknas även detta till nöjen och dom tvingande aktiviterna är inte klara ännu.
Nu ska jag och sonen ut och leverera matjord till den tjatande grannen. Han ville betala ett överpris så det var svårt att neka.

Borde ha varit en hermelin. Jag hittade den mitt på vägen. Den låg några dagar sedan tog någon av naturens renhållningsarbetare hand om kroppen. Kanske den räv jag såg sittande på samma ställe sent en kväll. Förmodligen samma räv som äter mina höns. Det här mårddjuret kan nog ha blivit dödad av katterna. I början fanns här fyra kakter och det behövdes. Mössen hade helt tagit över gården och invaderat innertaket i stallet. Det tog katterna flera år att få bukt med stammen. Och mig två år att byta taket. Faktum är att hönsen tar sorkar och möss också. Jag har aldrig fått se hur själva ätandet går till. Men infångadet är effektivt. Hönsen patrullerar förflyttningslederna mellan säkra mustillhåll.
Man måste ha kort gräs och inga prylar framme att söka skydd under den för mössen livsfarliga förflyttningen över öppna platser.
Nu finns det två katter. En nackdel är att dom ger sig på småfåglar och värst är när dom tar ladusvalornas ungar vid de första flygförsöken. Då sitter katterna under borna och väntar. Den biologiska skyddsmetod jag använt är att släppa ut någon hund som jagar in katterna i stallet. Hundarna förstår sig inte på fåglar. Men dom äter gärna kattdödade möss.

Arkivbild på min Volvo LM422 från slutet av 60-talet.
22:30 kom jag på att jag bara måste fixa en grej med traktorn. Slut på diesel. Iväg till macken som inte är nedlagd ännu.
Det blev till att köra några vändor och jag blev nog lite sömning på slutet. Nu är det klart och jag ska nog försöka sova en stund.

och tittar ut över ägorna efter dagens arbete. Nere till vänster ser man skogen som ska bort. En del andra träd ska bort för att ge mera sjöutsikt. Men först ska vedförrådet vara fullt. Utsiktsfrämjande arbete räknas i det sammanhanget som nöjen. När jag började med detta projekt var hela utsikten på väg att bli skog. Bra för samhället kanske men inte bra för mig. Kanske får samhället lite skog som inte kommer att störa min utsikt. Men väl någon grannes. Gäller att prioritera rätt här.
Trots ont i baken rycker det i cykelbenen. Blir nog en liten tur åt andra hållet idag.

Kroppen är mör efter dagens arbete. Men nu är det snart fullt i vedförrådet inför vinterns eldning.
Jag får nog ta bort lite sågspån inför morgondagens arbete. Det yr omkring fint sågdamm. Förmodligen är det onödigt mycket av den varan eftersom jag inte lagt så mycket krut på att skärpa sågklingan.
Oljan i klyven blir väldigt varm och den skulle nog bytas. Det funkar säkert bättre med ny olja och fulla tanken.

Jag har filer kvar sedan 80-talet och framåt. Idag hittade jag nåt som jag skrev i april -99. Jag försöker minnas vad det handlade om. Men å andra sidan var det allmängiltigt för mitt liv på den tiden. Kanske inte så mycket bättre nu, tyvärr. Man i alla fall kan lugnt utgå från att inget hände den där gången.

Jag gick in i 80-talet från ett sent 70-tal med mobbing och elände. Jag trodde på idealet att killar skulle se ut som gödkycklingar. Jag var ju liten och styrkan fanns på insidan. Jag vek mig där någonstans och återhämtade mig aldrig.

 

1999-04-03

bredvid

bredvid, alldeles intill

bredvid, nära, så nära

min hand

längtar, längtar

bredvid, där finns du

intill, alldeles intill

kanske, kanske

närmar sig, närmar dig

fruktan viker, nej

kanske, kanske nu

närmar sig

Jag har försökt köpa en dylik allt sedan sonen föddes. Dom har bara funnits på cykelbutiker utomlands som inte har varit särskilt enkla att handla i från utlandet.
Nu verkar det ha släppt i Sverige så jag ska genast beställa hem en. Det som krokigt ska bli måste böjas i tid.
Nu sitter jag annars inne och laddar för nästa pass i skogen. Ingen barnlek att med full skyddsutrustning fälla och kvista träd i 30 grader och stekande sol.
Nu ska jag dit med traktorn och köra hem virket som ska bli ved. Men jag har bestämt att innan söndag ska vedförrådet vara fullt. Ingen återvändo, på't bara!

Det här kommer inte att inträffa hos mig.
Jag tycker inte om granar och har aldrig gjort. I min krafts dagar utrotade jag granar på andras marker. Inte snällt men med den erfarenheten förstår jag hur olika extremister resonerar.  Det jag är mest nöjd med är ett ställe där jag återskapade en våtmark. Det var länge sedan och krävde åtskilliga timmars slitsamt arbete. Det var långt att cykla dit och jag var där av och till flera gånger i veckan under några år.
Man hade dikat och grejat, sprängt och donat för att torka ut ett stort område. När jag var klar dog granarna och hjortronen kom tillbaka. Jag var där för några år sedan och då var det fortfarande blött. Jag kan ju för säkerhets skull tillägga att marken ägs av samhället. Så det är inte fattigpensionären och skogsägaren Agda 83 som drabbas.
Så var det med det. Idag ska jag i värmen jobba med mitt helt lagliga projekt. Alla tillstånd är inhämatde och ingen myndighet har opponerat sig. Det är min egen mark och till och med grannarna uppskattar det hela. Jag har nog blivt gammal.
Nu är det dessutom folk i flera av dom vanligtvis tomma stugorna. Flera av stugorna ägs av finnar eller sådana som pratar finska eller bryter på finska. Jag är ingen expert på det finska språket. Två grannar är alkoholister enligt min högst subjektiva bedömning. En av dom tjoade i går. han brukar dessutom alltid börja elda när han fått i sig sprit. Lite olämpligt i dessa dagar kan man ju tycka.
Här i området finns det en fin gammal tradition med finnar och svenska alkoholister. Nu var ju finska nybyggare först ut i slutet på 1500-talet.
Jag såg att grannen som tjatar om att köpa matjord var här. Så nu kommer väl han snart. Jag har ingen tid och ork med det. Blir väl en 15 vändor med traktorn i värmen. Jag tror varken jag eller min traktor orkar med det. Inte ger det några märkvärdiga pengar heller.
Bara grannlåten kvar då. Men det var det sämre ställt med. Blir väl bara en rapport från gårdagskvällens cykeltur. Idag har jag ont i baken vilket jag aldrig i livet trodde skulle kunna inträffa överhuvudtaget. Nu blir det skärpning framöver. 5 mil är väl ingenting. Förr cyklade jag minst det varje dag.

Gary Fischer Ziggurat 1998
Shimano XTR, Rock Shox Judy XC och annat som gällde för 10 år sedan.

Rotade fram min tio år gamla cykel. Den är fortfarande i nyskick. Allt fungera oklanderligt. Den var dyr då men kvalitet är ju alltid att föredra om man har råd. Tyvärr är det dyrt att vara fattig. Man måste köpa skit som går sönder och så får man köpa nya skitgrejor som går sönder o.s.v.
Jag har alltid bott på kullar och tyckt att det varit jobbigt den där sista biten på cykelturen för att ta sig hem. Nu har jag tagit det där till en ny dimension, 1,5-2 mil uppförsbacke oavsett åt vilket håll jag kommer från.
Åkte förbi kvarterskrogen och kände ett visst sug efter en liten vilopaus men det blev inget. En annan dag kanske.Nu ska jag gå och lägga mig och läsa en bortglömd GW-bok jag hittade igår.

1998-06-23
Nu har semestern börjat och ska pågå i fyra veckor. Jag, trögtänkt som vanligt, har nu cyklat till jobbet enligt rutin i två dagar. 
Ena sekunden känns det som tiden är hög för att arrangera en semestersysselsättning. Nästa tänker jag att man inte behöver göra något särskilt på semstern. Det är ju avkopplingen som räknas sägs det. 
Åka en sväng med cykeln har jag tänkt på. Men ingen av mina cyklar är riktigt bra för annat än turer utan packning. 
Gå en sväng med ryggsäcken packad går ju alltid. Ganska bra tänkte jag och köpte kartor för 600 kronor idag. Men det kräver nog inte så lite kraftsamling innan jag pallrar mig iväg. 
Bilen duger inte mycket till, så någon bilsemester i egen bil blir det defintivt inte. Hyra? Nä, verkar dyrt. 
Båten har legat på land i fyra säsonger. Rusta den och åka en sväng? Nä, det tar hela semestern att fixa vårrustningen. 
Långtur med gummibåten? Nä, motorn håller på att lossna och reservdelarna måste beställas från lagret i Långtborta. 
Göra klart i lägenheten? Nä, man kan ju inte vara inne på sommaren. Det får vänta till hösten. 
Jag sover på saken och cyklar till jobbet en dag till. 

23:30 Ljuset är förrädiskt, man är ute och grejar för länge. Här är det lilla betesputsen som kämpar med ogräset. Framdrivningsanordningen fick kämpa också. Kämpa mot myggen också som verkar ha kläckts i massupplaga i går och idag. Dom kommer till och med in genom fönstret på andra våningen. Det anser jag är ganska ovanligt. Så nu väntar det nattligt surrande runt öronen. Jag har väl inte så mycket mot att dom suger blod, men ljudet.
Grannen stoppade mig vid brevlådan, han ville köpa några hjul från en stationär tröska som han sett på min skrothög. En kort stund hann jag tänka att dom kunde vara bra att ha. Men snabbt nog tog förnuftet över så jag sa att han kunde ta dom.
På jobbet var eftermiddan gräslig. 5 tuffa ärenden pågick samtidigt. Två kollegor om varandra på telefon, tre på chatten och en på rummet och alla ville ha hjälp precis samtidgt. Missnöjda kunder. Sen leverans, störningar och elände. jag brukar undra ungefär varje dag vad som driver en och att man kan tycka att det är kul. Aldrig någon som är nöjd. Ingen ringer väl och säger typ: "Nu är det inga fel, vad nöjd jag är."
Mörkret hjälper tydligen inte heller mot grejande sent på kvällarna.
Det var ju faktiskt två jobbärenden på kvällen också. Höll på att gå illa men vi fixade det med en minuts marginal.
Godnatt!

Här är några kompisar som är i full gång att utforska en grotta vi hittade vid Midskogsberget. Eller egentligen Micke då som har ryggen mot kameran därav grottans namn. En ganska liten grotta men spännande. Vi lyckades plocka bort några lösa stenar och förbinda den med en annan grotta.
Tar man sig tid finns det mycket spännande saker närmare än man tror. På Norra Berget finns en grotta jag hade med på min gamla grottwebb. Jag tror inte att någon ännu hittat den. Man ska ner under en liten oansenlig sten och sedan uppåt. En bit in finns en kammare. Jag kommer ihåg en kille som mailade och klagade över att han inte hittat grottan. Han skulle ta med sin (nyfunna?) flickvän på en liten grottutflykt. Han hade skapat en bild av något liknande "Skulebergsgrottan" som inte ens är en grotta. Ett mysigt ställe där dom kunde sitta och pussas med utsikten över Sundsvall framför fötterna.
Riktig grottforskning är skitigt och utlöser gärna latent klaustrofobi.

Hinner med ett snabbt inlägg innan jag drar till jobbet.
Avgassystemet på min kära gamla bil höll på att ramla ner. Jag misstänkte att det var dags för det årliga bytet av upphängningarna. Jag köpte nya och tittade in under bilen. Där satt bara en av tre kvar och edn var nästan av. Puh, vilken tur. Det är ju ett elände när avgassystemet ramlar ner. Och det värsta är ju om det går sönder. Jag har svetsat katalysatorn en gång. Annars kostar den över 6.000.
Jag tror jag vågar utmana eliten inom snålbilsägande på vem som har dom billigaste milen. T.ex värdeminskningen är bara kanske 1,50 per mil. Reparationer typ 0,50kr och bränsle just nu 5 kr. Borde gå att klara under 10 kr milen. Helt ok!
Sist men inte minst, den låter som en traktor, ljuv musik!

/Hans

Attigårdens Anja
Selen är till för att dra lillebror i pulkan.
Jag var ett och ett halvt år när hon kom till oss. Omplaceringshund tror jag. Efter det har jag haft ytterligare två schäfrar.
Jag är tacksam över min pappa som tog med mig ut på skidor varje helg under vintern. Och så var vi i fjällen minst en vecka per vinter. Otroligt lyxigt egentligen. Nu kan jag inte tacka honom för det. Min pappa var lågmäld och omtänksam och en hejare på att åka skidor. Utför branta backar åkte han på vilka skidor som helst.
Jag var allergisk mot en massa saker och ordinationen var ut med alla djur och textilier. Mattor och gardiner skulle bort. Hundar var inte ens att tänka på. Recept på allsköns mediciner skrevs ut. Jag åt inga mediciner, tjurig så in i bomben. Mattorna blev kvar och likaså hundarna. Skulle straffa sig längre fram i livet sa dom. Hinken skulle rinna över och allt vad det var.
Den där hinken måste läcka som ett såll. Leaky bucket heter det på mitt jobb. Nu bor jag mitt i en allergibomb och känner ingenting. Jag vet inte ens om jag är allergisk mot något överhuvudtaget och i så fall vad. Till och med fisk äter jag. När jag var liten var jag illa ut en gång när jag fick i mig fisk av misstag.

Här har den tagit över efter skogen. Tyder på en viss fuktighet. Här vågar jag bara köra när det inte regnat på länge. Dikena behöver åtgärdas. Där nere trampade jag omkring och sanningen att säga gjorde det lite ont under fotsulorna så här i början på säsongen. Myggigt var det också. Den lilla orangefärgade lampan på instrumentbrädan varnar inte för fotsvett vilket varit mest logiskt uatn att fyrhjulsdriften är inkopplad. Nu ska jag och en hund ta en skogspromenad och sedan via brevlådan. Vi får väl se om det blir en grävling, rådjur, älg eller rent av en björn vi stöter på idag.
Älggräs

Hände nå't idag? Försöker minnas. Var på Siba på lunchen och kollade in Asus EE PC. En liten söt rackare med Linux. Impulsköpte inte ens bluetoothadaptern som reades. Trots att jag för inte så länge sedan tänkte köpa en likadan till fullpris. Hon den där utanförjobbettjejensomcyklar stirrade på mig genom jobbfönstret i en väl lång stund i morse. Kändes ju bra då men vid senare eftertanke måste hon ha kollat frisyren i fönstret som just då såg ut som en spegel. Analytisk som jag är så får jag gå ut och kolla vid samma tid i morgon hur det ser ut.
Nu sitter jag och laddar för tidiga kvällspasset. Ner med traktorn i skogen och lasta björkstammarna jag fällde och kvistade igår. Sen kapning och klyvning. Nu har ju myggen kommit som alibi för att slippa gå ut och klippa får vid 22:30. Kortbyx- och barfotaberoendet kommer snabbt som attan. Innebär att jag måste ner i skogen NU för att slippa myggen.

Nära nu. Planerad avfärd till jobbet var 07.00 men det håller nog inte. Hästarna ska ha nytt vatten och fåren kanske också. Bäcken dom brukar dricka i börjar bli torr. Checklistan inför avfärd snurrar i huvudet. Stöldskyddat traktorerna, nej. Suck, varför finns det tjuvar? Fort knox, mitt uthus, måste låsas med alla lås. Borde nog sätta upp en vägbom ända uppe vid stora vägen. Jag tror inte grannarna vet att vägen är samfälld mark. Dom går nog att lura i att det är min mark och att dom saknar servitut om dom gnäller om en bom. Å andra sidan tycker dom kanske det är bra. 3 bor i Stockholm och 2 i Sundsvall och inbrott har förekommit.
På med arbetskepsen och handskarna igen.

Naturen har sin gilla gång och min hönsbesättning justerades utan min medverkan. Undrar om Krav godkänner såna avelsmetoder?
I den riktiga skogen utanför min gård knakade och sprakde det lite varstans. Just denna hund är som tur är inget jakthundsämne så han lät det bero. Annars är skogarna här hur stora och obebodda som helst. Jag såg bilder på en skogsarbetare som gått i närkamp med en björn. Och såna driver det omkring häruppe. I Härjedalen markerade fäbodjäntorna sina revir på djurens eget sätt och dom menade att det höll björnarna borta. Som av en tanke hade jag klunkat i mig ansenliga mängder vatten innan jag gick.

1997-09-04

En dag på jobbet
                       

Det börjar som vanligt med att jag vaknar, mina historier brukar börja så. Alldeles särskilt dom dagar jag ska jobba. Visserligen tar det mig ett par timmar att äta frukost och läsa tidningen. Den här morgonen vaknar jag på ett hotell i Gävle. Kvällen före hade jag varit i Hudiksvall och driftsatt några muxar. Det var en herr RAD från Israel och det var en herr Marconi från Italien. Dom har lite olika temperament det kan man ju lätt inse. Att dom är herrar kan man väl också acceptera. Finns det då inga kvinnliga väsen på en radiostation? Jag har funderat länge på det nu ute på min balkong men svaret är nej. Vanligtvis går det ganska bra att väcka upp dessa varelser från de dödas rike där dom ligger i sina wellpappkartonger. Undrar om det är SCA som levererat emballaget? 22.30 anlände jag till Scandic hotell i Gävle. Nu var det sommar och bussarna stod uppradade utanför entrén. Är den enkönade arbetsmiljön med bara herr NEC, herr Siemens och herr Telefunken en bra miljö att vistas i? Vanligtvis märker man inget särskilt. Vad jag noterat kanske det finns ett överdrivet intresse för uppumpade brudar och en tydlig homofobi bland de som vistats mycket i denna miljö. Själv märkte jag häromdagen när jag rullade in i det lilla och okända samhället Lingbo att jag reagerade ovanligt starkt på en vanlig tjej i en sommarklänning med en hund. Var det hunden? Kanske, men den var inte min typ. Det var väl just det kvinnliga som blev en stark upplevelse efter många timmars knappande på herr DELL i en steril grå femtiotalsfunkismiljö. Väl installerad på hotellet i Gävle vilket tog 2 minuter var jag på väg igen. Den här gången till fots med stegen riktade in mot Gävles centrum. Jag började gå men det gick så sakta så jag började springa istället. Det finns en sorts ursprunglig glädje i att springa. Sedan ville jag se om det går att springa fort och länge i ett par mycket löst sittande Tevasandaler. Genom Bolognerskogen gick det med en himla fart. Proteintillskott genom munnen bidrog kanske. I centrum var det en massa folk men vad gör man här som ensam besökare? Jag kom inte på något. Jag sprang tillbaka istället men nu skulle jag prova barfota istället. Det gick fort nu också och jag kunde springa ikapp lite med en tjej på en cykel. Visserligen var hon inte snabb men roligt var det. Jag har ju länge velat bli en barfotalöpare. Det kan t.ex. aldrig bli skavsår. Läste just i DN att man inte får åka med SL:s bussar om man är barfota! Kvart över sju går jag ner till frukosten som redan är full av turister. Arbetet startar på Gävle radiostation som vanligt så här års med att försöka få lite ordning på OSI och NSAP-addresser. LCT för Marconi DXC krånglade lite men med en rak kabel gick det att få kontakt. Efter en fyra timmar var jag ganska nöjd och åkte till Volvo för att äta lunch. Nötstek hette det och var ganska gott. Nu rullade jag norrut med turbovolvon mot Lingbo fortfarande ovetande om tjejen med hunden. Jag är ju svag för tjejer med hundar. Men först skulle jag till Kungsberget och när jag satt därinne och för tredje gången justerat upp fläkttermostaten hörde jag att det kom en bil, det var polisen. Dom hejade och gick iväg mot skidbacken. Jag editerade filer, laddade ner konfigurationsdata, resetade controllerkort och installerade den fjärde radiokanalen. Så höll det på i ett par timmar och halv fyra kunde jag låsa gallerdörren och ploga lite med frontspoilern i den gropiga vägen nerför slalombacken. I Lingbo som ligger i närheten av Ockelbo handlade jag några bananer. I Ockelbo var det marknad och den i vanliga fall tomma stora grusplanen hade nu blivit en betalparkering. Det gjorde inte mig något för jag skulle till Tönsen och en ny radiostation med kylskåp från femtiotalet. Förr var man tydligen längre på radiostationerna, det finns även sängar. Historien upprepade sig även här och vid sextiden kunde jag åka norrut mot Bollnäs. Vid Acktjärbo såg jag inga björnar den här gången men hjulen gjorde två ABS-gropiga diken i vägen när jag bromsade för en älg på samma ställe där björnarna var förra gången. Utanför radiostationen stod det en hel familj som undrade hur hög masten var, 330 meter sa jag och gick in i det fruktansvärda oljudet från likspänningsomvandlarna till Siemens BW52-länken från sextiotalet. Undrar om folk vet hur illa länkarna låter som distribuerar TV-programmen? Vid niotiden tog jag vägen över Nianfors och nu gick det fort. Volvo med sin stela bakaxel hävde sig tungt över framvagnen och gungade väl mycket för in smak. Men vid midnatt hade jag pumpat framhjulet på min fula och gungiga damcykel och tagit mig hem. Ännu en arbetsdag är till ända.

Men förmodligen rycker dagen A allt närmare. En bortskämd sextiotalist som inte varit arbetslös en endaste timme, aldrig varit på arbetsförmedligen och aldrig författat ett cv. Allt var enklare på 80-talet. Helt utan Internet kunde man söka massor av jobb och bli erbjuden nästan lika många.
Efter semestern blir det tomt och öde på jobbet och så vet man ju att dom med stor sannolikhet kommer att jobba hårt på att man snarast ska lämna de oumbärligas skara.
Trist, men snart är det väl stockholmarnas tur att smaka den egna medicinen när jobben flyttar till Prag eller Bangalore.
Dags att ta itu med sena eftermiddagspasset med motorsågen och så avslutar vi väl fråmat midnatt me dlite fårklippning.


Så här såg det ut 1 februari 2003 och det vill man inte vara med om. Bara att jobba på även om den renlärige vedmästaren knappast skulle se med blida ögon på den som klyver ved i juni.

Jag eldade lite skräp på dagen och när jag kom hem på kvällen var det fullt pådrag med brandbilar och grannar. Nu var det ju så att varken jag eller brandbefälet tyckte att min lilla skräpeld borde ha kunnit sprida sig till huset. Vinden låg på åt andra hållet och det fanns inga spår av eld på marken där emellan. Grannarna var snabba att döma men jag tror det var nå'n av dom som passade på att bli av med huset. Det var väl ingen prydnad för kvarteret men det var ett bra möbelförråd. Nu är det bara vedspisen och den årliga fastighetsskatten för den så kallade tomten som återstår.

Klippte mig själv. Man gör ju allt själv på landet. En livstil. När man bor i stan är inkomsten kung. På landet är varje utgift av ondo. Ambulanskillen ramlar in i hallen när jag står i en handduk som är på väg ner mot golvet och halva håret borta. Hunden i hallen gläfser och han ryggar tillbaka. Men det var inte jag som var sjuk den här gången. Dom hade åkt fel. Jag gick ut på bron och pekade med klippmaskinen hur dom skulle åka.
Nu är röken inne i huset också. Jag behövdde varmvatten att tvätta håret i. Värre än när farbor Melker ska elda i vedspisen. Helt vindstilla och 30 grader ute. Inget drag i skorstenen och ingen vädringseffekt alls att öppna alla dörrar och alla fönster. Till slut efter en timme med köksfläkten på fullt drag börjar det gå att andas i köket.
Nu när röken nästan är borta blåser det helt plötsligt så att gardinerna nästan blåser bort.

Här är min legoborg och på andra sidan håller sonens onda riddare och trollkarlar till. Jag använder mina olika farkoster för att försöka erövra den dyrbara diamanten. På något vis vinner alltid dom onda. Sonen håller noggrannt reda på regi och regler när man ska leka med lego.
Av och till har det drivit ner röklukt från storskogen. Först tyckte jag det luktade plaströk vilket det gör då och då när sommarstugegrannarna eldar sina sopor. Ofta tänder dom på på söndagseftermiddagarna när dom ändå ska åka hem. Ganska finurligt för då slipper dom ju röklukten.
Jag har blivit riktigt ovän med en av dom när han  försökte bränna en vindruta till en snöskoter. Efter andra dagen av pyrande plaströk över hela gården påpekade jag vilken olägenhet det skapade. Jag fick höra 45 minuter okvädningsord och mindre smickrande omdömen om mig som person. Antingen var jag miljöpartist eller sjuk i huvudet.  Nu har det gått 3 år och jag har sluppit både plaströk och spritdoftande besök på förmiddagarna. Klart prisvärt!
Vi for en sväng med bilen för att se om det brann uppe i storskogen. Vi såg inget men kände röklukt av och till. Jag kände ett visst obehag eftersom jag missat betalningen på jordbruksförsäkringen med en dag. Så just idag har jag ingen försäkring på skogen och ekonomibyggnaderna. Jag får väl rigga vattenslangarna och kanske elverket så jag är beredd.

så det är bara att gå och lägga sig. Efter lite botaniserande i bloggvärlden så börjar rytmen komma tillbaka i blodet igen. Jag har levt ett hårt liv och sovit minimalt. I åratal har jag tänkt att jag ska falla ihop i någon sorts sjukdom. För tio år sedan var det allvar och jag fick uppsöka akuten. Där var man inte välkommen, en hypokondriker som tog plats i EKG-rummet. Numera kallas det utbrändhet och jag får det inte fast jag nästan hoppas lite i smyg.
Jag lyckades motstå frestelsen att logga in på jobbet för att kolla hur megabitproduktionen motstått naturens krafter senaste dygnet. Men ingen har ringt så det har säkert varit lugnt.
God natt!

Jag brukar ofta tänka på grodorna och hur dom ska klara sig. Dikningen på ängarna nedanför huset var svårast. Nödvändigt eftersom ett kärr inte var ett alternativ. Jag tror det löste sig ganska bra. En markbit mellan två diken får vara ganska orörd och sedan gjorde jag ena diket extra djupt och lite bredare på mitten så det finns vatten där nästan hela sommaren. Som en damm liksom. Jag och sonen brukar titta på grodynglens utveckling där. Idag hittade vi en groda (bilden) som hamnat i grannens övergivna båt.
Värst är det att köra slaghack efter stortraktorn. Den mosar allt i sin väg. Men nu har jag ingen längre så det gillar nog grodorna. Jag brukar klippa gräsmattorna barfota och då kan man trampa på paddor ibland som ligger och lurar i gräset. Jag kör alltid gräsklipparen på högsta läget så den är inget problem.